Sammanbrottet

Kära föräldrar, tillika sjukhushotellgrannar, vars barn höll er vakna hela natten till idag.  Jag beundrar er!

 

Igår var jag så trött att det blev löjligt. När jag skulle krångla av mig bh:n lyckades jag slinta med handen och ge mig själv en lavett och det, kan jag tala om, gjorde mig så förnedrad och knäckt av livet att jag kapitulerade för sängen medan soppan jag hade på spisen fick klara sig bäst fan den ville. Alltså. En unge på det här och mitt liv hade varit ett föremål för sociala myndigheter. Hur klarar människor sömnbrist, övertid och underkläder som skaver samtidigt som hemmet ska städas och de gnälliga barnen ska skyddas från trauman?

 

Jag känner mig för första gången inte ens lite, lite, liiiiiiite sugen på att föra släktnamnet vidare just nu, men jag beundrar er som har gjort det. Fört era egna släktnamn vidare, vill säga.

 

Mera kaffe!