Smärtan behöver ord för att övervinnas, annars kan vi inte stå ut med den.
Jag hade tänkt hålla det här privat först, men jag ångrade mig. Jag orkar inte riktigt med när döden blir tabu. Den kommer ju inte försvinna för att vi har ångest i tysthet.
————————-
Jag har varit förväntansfull hela dagen . Inte riktigt fattat varför, bara känt att jag väntat på något. Insåg nu när jag kom hem att jag drömde att Mormor kom tillbaka i natt och att min väntan hela dagen var på henne. Precis som att hon skulle ringa på dörren nu och bara “hej hej, jag spelade död i nästan två år, men nu kom jag tillbaka – det blir väl bra?”.
Vad sjukt det är hur drömmar sätter sig ibland. Jag önskar att de inte gjorde det. Vad sjukt det är när man varit med om några som dött, hur somliga bara försvinner och blir som någon man inte hört av på flera år och man känner att det kan kvitta fast man stod där och trodde att man skulle förgås av sorg vid kistan. Och att andra blir som Mormor, som tidvis känns så nära.
Jag inser ibland, att jag kommer nog aldrig komma över henne. Jag kommer alltid gå tillbaka till hennes kista och gråta. Absolut inte varje dag, men ändå under resten av mitt liv. Under resten av mitt liv ska jag gå och sakna henne. Ha kvar mina minnen av henne runt omkring mig. En kofta, ett halsband, ett fotoalbum, och fortfarande finns hennes profil på Facebook kvar, som jag inte klarar av att besöka längre...
Det har hänt så mycket sedan hon dog. Herregud, jag har till o med flyttat från Göteborg.
Mormor – har du hört så dumt! Nej det har du inte, för du är död och jag börjar tro jag är ateist så det finns inget i mig som ens tror att du hör. Men väldigt mycket i mig önskar att du gjorde.
Även när jag inte känner, saknar jag henne. Det är så jävla jobbigt när jag kommer på det. Och jag orkar inte riktigt prata med någon om det när det kommer upp. Så med jämna mellanrum skriver jag om det, men det hjälper inte. Hon kommer aldrig tillbaka. Det är så jävla jobbigt att döden fungerar så. Jag önskar att den inte gjorde det.
