Äkta
Jag hade egentligen tänkt skriva om något helt annat, men så hörde jag en speciell låt på en gammal playlist jag har på Spotify, och ett gammalt minne dök upp...
För åtta år sedan satt jag i min väns morgonrock. Nerblodad, nervinad och förstörd. Hänsynslöst behandlad och helt utom mig av sorg och fylla. Snyftande snörvlig i min egen värld, förtvivlad över hur den aldrig blev vacker. Inte ens med vin. Så kom min vän upp bakom mig, fyllde upp ett glas, kramade mig så jag nästan tappade glaset och grät i takt med mina tårar till den här låten. Och på något sätt blev allt vackert ändå, för mitt i all misär hade vi ju ändå varandra.
För åtta år sedan satt jag i min väns morgonrock. Nerblodad, nervinad och förstörd. Hänsynslöst behandlad och helt utom mig av sorg och fylla. Snyftande snörvlig i min egen värld, förtvivlad över hur den aldrig blev vacker. Inte ens med vin. Så kom min vän upp bakom mig, fyllde upp ett glas, kramade mig så jag nästan tappade glaset och grät i takt med mina tårar till den här låten. Och på något sätt blev allt vackert ändå, för mitt i all misär hade vi ju ändå varandra.
Det var förmodligen ett av de finaste ögonblicken jag har upplevt, och det säger jag inte enbart i egenskap av min känsliga sida (Jo jag har en...). Jag säger det i egenskap av att väldigt sällan känna att folk menar det de säger eftersom att de alltid lyckas göra precis tvärtom, men den här gången var det inte så. Det var helt enkelt true. Hon var helt enkelt min syster.
Det finns få människor som jag har saknat så mycket som jag saknar henne just nu kan jag tala om för er.
Fina Marie, jag hoppas du har det bra, vart du nu är...