Sammanbrottet

Bulldozer.  Det är mitt nya smeknamn.  Ganska osmickrande för en 51-kilos tjej på 160 centimeter som i vissas ögon, i dunkel belysning, brukar kallas för "söt" kan man tycka. 

 

Men frågar man The crew på Västerås Fight Team så är det vad jag är.  Och ja, det är nog lite så jag känner mig också. 

 

Jag är inte mycket för att slåss egentligen.  Ja, jag vet.  Ni som känner mig har säkert hört stories om jag vingat till nåt packat vildsvin på krogen. Och gissningsvis är alla stories sanna. Jag har inte tacklats för att vara ett bitchigt litet monster.  Utan mer för att markera att "Mig rör du inte en enda jävla gång till"...

 

Anyhoodles, i helgen fick jag frågan av en vän som jobbar som MMA-instruktör på ovannämnda ställe om jag inte skulle hänga med och, som han uttryckte det, puckla på en säck lite. Jag har haft många chanser att prova de där fightingsporterna, men har alltid sagt nej. -Jag vill inte "kunna" slåss! Det har känts onödigt. 

 

Men nu hag har varit lite tjurig de senaste dagarna och tänkte det hade varit kul att testa nåt nytt.  Så jag ringde helt enkelt upp min vän och frågade om jag kunde komma förbi idag. 

 

Två timmar och tjugofem minuter.  Så länge stannade jag.  

Jag har sparkat. Och sparkat. Och sparkat.  Och slagit. På både säcken och min stackars vän, tills jag mer eller mindre inte ens kunde stå. Att gå i en trappa känns numera som att bestiga K2 en stormig vinternatt..... Mina handleder och händer sjunger inte heller tjolahoppsan...

 

Jag var tvungen att vrida ur mina träningskläder i omklädningsrummet med darriga armar och fladdriga ben innan jag ens kunde lägga dem i min träningsbag.

 Okej...Överflödig information.  Men för att ni ska få en slags uppfattning om hur mycket ilska som tydligen ville ut.  

 

Och vet ni?  Det gick så förbannat bra.  Och framförallt;  jag MÅR så förbannat bra! Det var ett hallelujah-moment hela träningspasset. Min kropp var så trött att jag knappt kunde gå, men det finns inte en enda arg eller negativ tanke kvar i mitt huvud.  Inte om nåt.  Jag kan inte ens förmå mig att squeeza fram en enda bitter tanke!  Inget! Zero! Nada!  Jag går och känner mig som ett litet fluffigt lamm.  Hakuna Matatan verkar inte vilja lämna. 

 

Nu har jag fått erbjudande om gratis privatlektioner av två av instruktörerna som var där. Inte en chans att jag tackar nej till fri utbildning.  Så numera är jag fighter två dagar i veckan.  Och förhoppningsvis fluffigt lamm resten av dagarna.  

 

Det känns förbaskat bra att känna att man är grym på något när saker o ting känns lite brunt. 

Och det känns underbart att känna att det finns folk som tror på mig.  Det behövs!