Att våga bli tröstad...
Någon sa en gång till mig att jag är svår att komma nära. Svår att lära känna. Att jag är lite reserverad och tar tid på mig när det kommer till att släppa in så där på riktigt. Det rubbade hela min bild av mig själv, för jag såg mig själv som en ytterst öppen person. Någon som berättade allt för alla. Det stämde givetvis inte, men det tog tid för mig att erkänna det. Inte minst för mig själv. Den där självkänslan ni vet. Att jag har lite svårt att släppa människor inpå livet har också gjort att jag har svårt för att ta emot tröst. För jag bestämde mig ju för en gång för länge sedan att jag skulle vara självständig. Hon som klarade sig själv. Rak i ryggen, hård på ytan. Men det är fint med människor som sträcker ut en hand och tillåter den som alltid vill vara stark att istället vara svag de där jobbiga dagarna. Människor som säger rätt saker, som säger fel saker. Som egentligen bara säger saker, som lyssnar och tar in.
Det är viktigt att inse att det inte är meningen att man ska klara sig själv alltid.
Jag måste bli bättre på det. Att våga ta emot tröst kräver ibland en hel del mod.
