Det finns inget Batman över dethär.
Jag har varit krasslig i ett par dagar, och haft lite feber (Sjuk IGEN?!). Och natten till idag (igår, eftersom klockan passerat 12) vaknade jag klockan 2-nånting med denhär kroppstemperaturen:
Anledningen till att jag tog bilden var antagligen, jag minns inte, för att den stackare som hittade mig död skulle förstå att jag avlidit av feber.
Jag minns, mitt minne är alltså aningen dimmigt, att jag tog på mig kläder och tänkte att jag måste "gå" till sjukhuset. För jag hade inget febernedsättande hemma och hade lite panik av att må sådär dåligt. Och dessutom hade jag innan på kvällen blivit skrämd av en vän som är läkare (Jag vet att du läser. Tack som fan!) som pratade om symptomen till hjärnhinneinflammation. Något jag alltså inte alls har symtom för whatsoever. Jag har en del dagisbaciller från Ica att bli immun mot. Det är vad jag tror.
I tell you folks, har man den graden av feber så får man något som närmast kan liknas vid dödsångest. Jag var helt säker på att jag var döende. Av okänd anledning stannade jag dock hemma och somnade i min säng, fullt påklädd..... Koma? Måste vara koma. Allt tyder på koma. Koma är enda svaret! För man somnar fan inte där, mitt i sin dödsångest.
Och jag är SÅ glad att jag inte gick utanför min dörr. För jag hade klätt mig som en clown. En julgran. Eller ett påskris, om ni föredrar. Eller påskkärring. Eller för all del; alltihop, i en (o)salig blandning. No joking.
Klockan 17, alltså FEMTON timmar senare, steg jag upp ur sängen, i princip feberfri. Nu är klockan nästan halv ett på natten, och jag har en överskottsenergi som inte är att leka med. Och förra nattens "äventyr" känns som en luddig dröm. Hade jag inte haft kläderna på mig och bildbevis på febertermometern i mobilen hade jag antagligen trott att jag drömt allting...
Så för att lista saker som jag redan sagt, för er som gillar snabbisar;
1. Chockhög feber + feberyra = minnesluckor
Jag minns, mitt minne är alltså aningen dimmigt, att jag tog på mig kläder och tänkte att jag måste "gå" till sjukhuset. För jag hade inget febernedsättande hemma och hade lite panik av att må sådär dåligt. Och dessutom hade jag innan på kvällen blivit skrämd av en vän som är läkare (Jag vet att du läser. Tack som fan!) som pratade om symptomen till hjärnhinneinflammation. Något jag alltså inte alls har symtom för whatsoever. Jag har en del dagisbaciller från Ica att bli immun mot. Det är vad jag tror.
I tell you folks, har man den graden av feber så får man något som närmast kan liknas vid dödsångest. Jag var helt säker på att jag var döende. Av okänd anledning stannade jag dock hemma och somnade i min säng, fullt påklädd..... Koma? Måste vara koma. Allt tyder på koma. Koma är enda svaret! För man somnar fan inte där, mitt i sin dödsångest.
Och jag är SÅ glad att jag inte gick utanför min dörr. För jag hade klätt mig som en clown. En julgran. Eller ett påskris, om ni föredrar. Eller påskkärring. Eller för all del; alltihop, i en (o)salig blandning. No joking.
Klockan 17, alltså FEMTON timmar senare, steg jag upp ur sängen, i princip feberfri. Nu är klockan nästan halv ett på natten, och jag har en överskottsenergi som inte är att leka med. Och förra nattens "äventyr" känns som en luddig dröm. Hade jag inte haft kläderna på mig och bildbevis på febertermometern i mobilen hade jag antagligen trott att jag drömt allting...
Så för att lista saker som jag redan sagt, för er som gillar snabbisar;
1. Chockhög feber + feberyra = minnesluckor
2. Inget febernedsättande hemma what so ever.
3. Tänker "gå" till ett sjukhus. Mitt i natten. (Hallå. Hur skulle det gå till? Jag hittar för fan knappt hem från stan med mitt lokalsinne. )
4. Jag klär i min feberdimma ut mig till "typ" en avkomma från mamma påskkärring och pappa clown. (Nånstans här inser jag gissningsvis att chansen att bli bortförd av Lillbabs är större än att jag någonsin hittar till det där sjukhuset. För någon taxi har jag antagligen som vanligt inte tänkt på.)
5. Deckar i min säng, med påskkärringkläderna på.
6. Vaknar 15 timmar senare, feberfry (nåja), som om inget av det ovan någonsin inträffat. Men med bildbevis i telefonen
Min enda egentliga fråga är; WHERE WAS I?
Jag vet inte riktigt, men jag är väl mig lik, eller? Har inte upptäckt några superhjältekrafter ännu. Så jag gissar det bara är ytterligare en vanlig förkylning. Inte ens ett litet spindelbett!
skriven
Så söt du är ♥