Sammanbrottet

Det blåser nya vindar, och jag kan med klarhet se att jag är på väg någonstans nu.

I flera månader jag nästan paniskt trampat vatten för att hålla huvudet över ytan, men nu, nu står jag här med eyes wide open och kort på bordet. Och det är en så förbannat förlösande känsla det där. När hjärnan kliver in i matchen och tar kommando.

När man liksom når en gräns och det kokar i kroppen av alla känslor och sedan POFF! Man skrattar och skrattar och tårarna rinner och till slut vet man inte om man gråter av skratt eller skrattar av gråt. Man bara låter känslorna ta över och när den där mörka stunden av svek och besvikelse är över känns allting annorlunda.

Det är verkligen vår, hörni!
Jag pallrade mig upp jättetidigt i morse på en löptur i soluppgången vid vattnet. Den här morgonen var så vacker att jag får ont i hjärtat. Det är en vårfin dag; soligt, ljust och alldeles underbart.

Det är som att stoppa hjärtat i mikron och tre minuter senare, pling, pling. En ny tid. Ett nytt liv. Och även om mitt upptinade hjärta är gjort av sköraste glas är det upp till mig att släppa ilska och sorg och besvikelser och faktiskt se till att må bra. Det är bara mitt jobb och det är bara mitt liv. Och om 365 dagar ser mitt liv annorlunda ut igen.